Vem är det som ska inkluderas?

Även en rörelse där kreativitet är det allra mest centrala kan fastna i gamla strukturer och invanda mönster. Allt bekant kan behöva ställas på ända för att verksamheten ska kunna nå sina mål. Magnus Aspegren, VD för Riksteaterns nationella verksamhet, skriver för Ideell Arena om vad det innebär för Riksteatern att arbeta för inkludering och för att finnas för alla medborgare.

Det är bara att konstatera att vi lever i en djupt orättvis och ojämlik värld. En pandemi som Corona visar på flera sätt vad ett ojämlikt samhälle skapat när krisen väl kommer. Det blir mer än tydligt att även ett välordnat samhälle som Sverige består av stora glapp och klyftor. Den modell som vi i folkmun kallar det svenska samhällskontraktet visar sig vara mer ansatt än vi kanske befarat. Men i samma stund som vi ser alla dessa sprickor är det just detta kontrakt som åberopas för att snabbt och säkert ta oss an denna stora kris. En modell som bygger på tillit till våra medborgare men också tillit till vårt myndighetssystem och vårt civilas samhälle. Vi är snabbfotade ut i detta system och tar ett kollektivt ansvar. Gör som de säger och litar till stora delar på det som sägs. Också en folkrörelseägd scenkonstorganisation som Riksteatern är snabb att ställa om både arrangemang och produktion av scenkonst. Vi blir digitala och vi bli tillgängliga på ett nytt sätt.

Det är visserligen alldeles för tidigt att säga om vi just genom det digitala och all konstnärlig kreativitet i sociala medier på riktigt når nya grupper. Men det ger en fingervisning om att vi faktiskt har möjlighet att bredda oss ut till de vi tidigare inte nått. Bara vi vill och släpper vår sedan länge invanda modell att engagera och tillgängliggöra.  För även en kreativ sektor som scenkonst lider av att sitta fast i gamla och invanda strukturer. Fantastisk i sin grund och överlevnadsförmåga men å andra sidan djupt ojämlik och sluten. Precis som många andra ideella organisationer kämpar vi hårt för att bredda och tillgängliggöra.

Vi pratar om att vi vill inkludera de som står utanför när vi kanske egentligen bör inkludera oss själva till de som står utanför. Vi måste få oss attraktiva för att kunna inkluderas in i det som är det andra. Vi måste helt enkelt möta de som står utanför det redan invanda och starkt förankrade. Problemet är ju att vi som känner oss delaktiga sedan länge är så starkt förankrade både tillsammans och i oss själva. Vi vet vad vi vill och vi vet hur vi är tillsammans. Vi är tillsammans i ett svenskt samhällskontrakt i ett Sverige som idag är något helt annat än när detta kontrakt skapades. Kanske vi står stadiga i något starkt som har svårt att bjuda in det som är starkt i något annat. Frågan blir då hur så mycket olika kan bli starka tillsammans samt hur vi kan hitta en modell för att förstå hur vi kan inkludera oss tillsammans.

Och hur går vi tillväga för att skapa detta nya, starka vi? Till att börja med måste vi nog inse att det inte finns ett gemensamt vi. Det finns en massa olika vi där man själv också är olika i olika sammanhang. En stor folkrörelse som Riksteatern är inte en gemensam homogen rörelse. Det är en massa rörelser i rörelse. Först när vi ser på vårt uppdrag som större än det mest centrala och traditionella, i vårt fall en scenkonsthändelse arrangerad av en teaterförening någonstans i Sverige, kan vi börja prata om inkludering. Vårt uppdrag är också att vara röst åt så många fler. Att jobba med unga vuxna är inte givet att det sker inom ramen för det traditionella uppdraget. Det kan mycket väl ske i samverkan eller helt utanför. Men uppdraget att göra det är just folkrörelsens bestämda beslut. De anslutna föreningarna och de unga flyktiga rörelserna måste vi se som en del av vårt centrala uppdrag. Det handlar konkret om att erbjuda fler olika konstnärer möjligheter att genomföra sina projekt inom ramen för Riksteaterns ordinarie verksamhet men kanske framför allt att genom så kallade residens erbjuda plats och möjlighet för de mer oetablerade att få möjlighet att utveckla sitt konstnärskap. Under 2020 genomför Riksteatern därför 10 olika konstnärliga residens, för första gången. De sker både i samverkan med regionala och lokala föreningar. När vi är som bäst och som mest inkluderande är vi med andra ord både stabila, flyktiga och rörliga i många olika sammanhang där allt bygger på att stommen av rörelsen ger sig själva ett uppdrag som är större än det som ligger närmast till hands. Först då kan vi tala om att vara inkluderande.

Magnus Aspegren
vd, Riksteatern

Texten publicerades ursprungligen på Ideell Arena.